Det slog mig idag, när jag hämtade på dagis att de klarar det, de små liven. Det där med att anpassa sig till olika saker. Min lilla som inte vet annat är att bo på delade platser med mamma och pappa, har det som naturligt att en vecka här, en vecka där. Visst finns det där, det dåliga samvetet, att man borde gjort bättre. Å andra sidan förstår jag att det dåliga samvetet har man ändå i sitt föräldraskap. Det kommer vare sig man vill eller inte.
Nu har det gått så pass lång tid att livet förändras sakta för såväl mamman som för pappan och det märks ibland på henne, ibland inte. Hon pratar ibland, allt sällan om förändrade situationer. Några nya bonussyrror där, några nya där. Hon är stark och modig min lilla och hon visar tydligt. Det tryggar mig.
Hennes perspektiv på livet är något som förundrar mig. Hur hon möter dagen, vaknar med ett enormt leende och liksom bara är där som ett eget väsen och tar för sig av allt som dagen tänkt ge henne, för precis så är det. Att allt som kommer till henne, är för henne.
Vi tappar det där, vi vuxna på vägen i alla föreställningar om det viktiga, det förväntade och det som vi tror ska vara.
Jag fick ett samtal idag från en som läst kapitlet om mig i boken ”vägar ut ur sorgen”. Hon tackade för att jag berättat och hon berättade själv om tankarna, om livet, vägvalen. Jag tackade henne, för att våga höra av sig. Det var därför jag var med. För att dela med mig.
Det hör ihop. Det har med dubbla perspektiv att göra. Att för mig som pappa, kunna närma mig min dotters verklighet så mycket jag kan utan att tappa mina gränser och det faktum att jag är pappa. Att kunna vända min egen blick och lägga huvudet i min dotters höjd och försöka se vad det är hon ser. Att våga mig på att gunga bredvid henne och känna kittlingen i magen och fråga henne om det kittlar; ja pappa, det kittlar massor! skriker hon av glädje. Ja, det kittlar!
Jag lever i en särbo relation idag. Med en kvinna som har tre barn. Vi har tagit det väldigt lugnt. Barnen har fått styra. Efter ett år fick de veta att vi var ett par. Fram tills dess träffades vi kanske en gång eventuellt i veckan, oftast inte alls när vi hade barn. Som vänner. Barnen har fått lära känna varandra, som de de är. Inte som påtvingade syskon. Vi var över där i kväll, lagade mat tillsammans och lät en vardagskväll flöda fram. för det var precis så det blev. Största tjejen behövde hjälp med läxorna, mellantjejen hade kompisar där och vi pratade en stund i köket, om det som sker henne i skolan och så den minsta som jag hämtade på dagis med min lilla. De känner varandra och småkivas som vänner. Några månader har de fått veta att vi är ett par och huruvida vi ska bo tillsammans, det är något för framtiden. Det får flöda fram det också.
Så i tvättstugan, kastar sig båda småungarna över mig och vi brottas en stund, kramas, skrattar. Är närvarande med varandra, en torsdagkväll och det växer fram. På allas villkor.
Jag inser allt mer att oftast handlar det sällan om vad man gör. Det handlar om hur man gör det. Det kan göra all skillnad i mötet med det svåra eller det som utmanar.
