Det blir om några veckor

Idag kom annonsen. Det är om några fredagar. Klockan 14.00. Med en dikt från Bo Setterlind. I stor kyrka och det har gått en dryg vecka.

På fejan ligger hans profil kvar och vännerna skriver till honom, försöker förstå. Det är dubbelt. Jag skrev till honom för bara några veckor sedan. Rakt ut i tomma luften, på något sätt.

Annonserna är sig lika, med skillnaden att en del har symboler i fyrfärg. Och en del har fotografier. I övrigt är de lika. Men det är absurt att se ett välbekant namn. Jag har sett för många.

Min lilla märker att jag är ledsen, så hon frågar. Är du ledsen? Ja, lite grann. Varför då, undrar hon, varför är du inte glad. Så pratade vi en stund. Om att allt inte blir som man tror. Att ibland är man ledsen, det får man vara. Ibland är man glad, det får man också vara. Hon nickar och tröstar på sitt sätt, harmonisk, glad, full av liv.

Vi sitter i fåtöljen hemma, ser ut över vattnet och en fantastisk skymning över Stockholm, solen i orangebrand går ner över stadshuset och bryggan som går ut från Finnboda, med lyktor på sidorna som reflekterar i vattnet. Vattenglitter som hon kallar det. Den stunden på dagen, så här på söndag när vi båda förstår att det dröjer snart en vecka tills vi ses igen, har blivit viktig för oss.

Jag kommer på mig själv när jag klipper ut annonsen att jag inte läser, bara ser namnet och hoppar över barnens namn, familjens, de som är kvar. Som ska ta vidare.

Sorg är ett arbete, att praktiskt ta sig igenom; med både och. Glädjen och det svåra. Det obegripliga, med det förståeliga. Och så egot, som vill ha sitt. Som sällan har med verkligheten att göra.

Hon är liv

Jag ser henne från långt håll, hon har inte sett mig än. I sin vita jacka, rosa täckbyxor, mässan är på sned. Hon åker kana, det går fort och jag står på håll och ser henne.
Fyller på av liv i mig.

Samtalet från i fredags.
Vännen, en ny vän. Vi skrev tillsammans just nu. En bok, om barns rättigheter. Med skämtsam glimt och vi bollade idéer så sent som förra veckan. Att idén gått till förlag.
Om resan vi skulle göra. Till Mera Peak. Himalaya och vi lärde känna varandra för fyra år sedan. Ganska exakt. I en annan situation. Nära, ohyggligt nära och vi pratade många nätter. Om det som är nu, barn, manligheten, livet, döden.

Så ser hon mig. En hel vecka har gått, hon har varit hos mamma. Nu en vecka med mig och hon visar hur man gör och säger det; ”Så här pappa, gör man, för att åka. Fort”. Så åker hon.

Vi hade en gemensam vän Mikael och jag. Henry, som likväl som Mikael gör sig påmind just nu.
Dygnen för fyra år sedan. Stenen från Aconcaguas topp han hade med sig. Samtalen. Matlagningen. Kvinnligheten. Manligheten. Att våga. Att inte. Hur det uppenbart svåra, kan vara så enkelt och tvärtom.

Hon nästan fäller mig där jag står och hon kommer nedflygande från kullen. Hon skrattar och jag skrattar. Upp i famnen och hon kramar länge. Som om hon visste. Att just nu, var det här precis det mesta jag behövde. Henne, fyraåringen upp i famnen och en lång lång kram, nästan gemensam andning. Fylld av liv.
Jag minns min formulering, när hon kom. Vi delade hennes första andetag.
Tårarna faller på mig, lätt, det är kallt, hon ser inte, känner antagligen. Håller kvar. Dagispersonalen ler. Ovetandes. Eller inte.

Det är fjärde dagen efter samtalet från i fredags. Ilska idag. Tankar om orättvisa och barnen. Stulen tid, som bara rasar ut i ingenting. Ilskan hos mig är gammal. Handlar inte om honom, det är bara egoistiskt. Men den finns där.

Vi läser sagan på kvällen och det är tufft för henne på måndagarna. Skiftet. Bytet. Lojaliteten. Mamma. Pappa. Det flyter ihop för henne och hon testar direkt. Ropar felaktigt efter mamma, kommer på sig att det är pappa och skrattar. Pappa, du är ingen mamma heller.

Senast förra veckan, mailade jag honom. Jag fick snabba korta svar. Det är mycket nu. Vi hann inte ses. Vi skulle ses till veckan. Ilskan finns där i mig. Den är ny, och den är gammal.

- Pappa, jag kan inte sova, säger hon från rummet.
- Kan du inte? Frågar jag.
- Nej, jag vet inte hur man gör pappa.
- Vet du inte?
- Nej pappa. Kom och visa.
Jag går in i hennes rum, lägger mig bredvid. Jag visar. Hon skrattar när jag snarkar, och hon försöker väcka mig, jag snarkar mer. Så lägger hon huvudet på min bröstkorg, suckar, och somnar.

N/A

Stundtals återuppstår det osannolika

Tre tvätthögar, en middag, två sånger, en bilfärd, samtal med vänner, vila, tankar, reaktioner.

I fredags gick en nära vän bort. Samtalet kom vid 22.00-tiden och det är som att falla igenom, ekon från då, tidigare och jag pendlar i den sekunden mellan förtvivlan och närvaro i det som sker. Det här var inte planen.

Vi skulle ses nästa vecka, prata om resan, boken vi håller på med, den på äldre dagar nyfunna vänskapen, med likheter av utmaningar vi tagit oss igenom och se; till och med jag som är van, tappar, blandar ihop och får svårt att skilja på vad som är och inte.

Det finns inga andra ord än att jag fortfarande är chockad, momentant, pulserande, egoisitiskt. För sån är det slitsamma för oss som är kvar, våra egna reaktioner och olika behov. Att se, förstå,hitta svar, till det som inte finner svaras på.

Ser honom i tidningen, bilder från förr och hans knivskarpa energi och livslust.

Det skär i mig. Och jag kan nästan känna honom nu, när jag beskriver, ögonblicksbilder, skratten, närvaron, det självklara.

Som inte är självklart.

Tvättid i tvättstugan. Ner med saker i källaren. Nästa vecka barnvecka och vi har fler ljus att tända, min älskade dotter och jag. De som inte är kvar, som jag berättat för henne om.

Jag ska berätta om dig Micke.

Det är tredje dagen och igår, frusen, sänkte jag ner mig i badkaret och förstod var i mina reaktioner jag var. I ett utifrån perspektiv, kanske som ett skydd. Jag slås av det egoistiska, alla saker vi planerat och jag blir så bottenlöst arg. Påmind, igen, om det vi har och som förloras. Timmarna, minuter, sekunder. Samtalen med vänner.

Jag tänker på hans barn, det sliter i mig, skoningslöst.

Om igen. Upp ur badet. Mat. Dricka vatten. Vila. Försvinna in i en film. Komma tillbaka, försvinna, drömma, gråta, skratta, arg, varm. Ner i källaren. Praktiskt. Undan med kartonger. Ringa. Diska. Maten smakar ingenting. Som om alla mina sinnen är fokuserade på överlevnaden.

Det är för honom, men också de andra. Som lämnade för tidigt.

Jag förstår inte, respekterar, men förstår inte.

Jag är trygg, med att det är hans glädje, som kommer vara kvar, inte det här.

Omtag

Inser så här efter en intensiv vecka med barn, i skiftet mellan pappaskapet och det där andra; att det går att göra om. Det som är, går att förbättra, ändra, justera, testa, leka med. Hon inspirerar mig till stordåd nämligen, den lilla. Hur hon närmar sig livet och tar för sig av den självklara världen, som är till för henne. I leken och sången (för banne mig nu joddlas det i massor hemma, fortfarande Superhjältejulens härliga sånger) gör hon om. börjar om, på nya sätt, testar och prövar; för det KAN gå.

Vi får ett sådant där magiskt ögonblick på kvällen; en myskväll som söndagarna har kommit att bli, innan lämning och hon kryper upp och pratar om veckan, filmen, dagarna, hennes tankar om allt som är i hennes liv. Två timmars total närvaro med varandra. Lugnt.

Jag slås av det här; hur fort det går att glida tillbaka i gamla spår, tankar, mönster och hur fort vi blir vana. Ironin är att det är lika lätt att gå ur, ta om, göra om. Göra bättre. Lära sig mer.

Det är vad jag tar med mig idag.

Fredagar…

Fredagar är speciella. Framför allt om de får tillbringas med dotter och en massa bonusbarn.
Craschcourse i photoshop och massa sköna tankar om framtiden.
Äntligen helg.
I morgon karate med mina barn och härlig middag med gamla & nya vänner.
Live är precis där det ska vara.

Hjärnsläpp

Låg i sängen igår och skulle dra igång mitt mobila bredband. Det kräver en fyrsiffrig kod.

Smart som jag tycker att jag varit, har jag sett till att ha samma kod till såväl telefon som annat jox.

Så tittade jag på den tomma rutan och det stod helt still. Jag kom ihåg en av siffrorna, men de övriga?

Så prövade jag på telefonen, samma där. Koden var helt borta. Jag har haft samma kod i över 3 år.

Så pass att jag inte längre behövt tänka på den. [där är problemet] Det har varit en rörelse i handen och fingrarna. Nu var det borta.

Jag tänkte att en natts sömn (nåja) skulle rätta till det. Men icke sa nicke.

Koden är borta ur huvudet.

Går inte att få tillbaka.

Den kanske helt enkelt var klar.

Det är skillnad på don och person

Hej, jag heter Mats-Åke, säger sjuksyrran som välkomnar oss till vårat rum på SÖS. Infektion, barn, med egen ingång från gatan och allt finns. Varsin säng till dotter och pappa, matbord, egen dusch, tavlor på väggen och så ballonger. Egentligen handskar som man kan blåsa upp så det ser ut som en juver. Mamma Mu och komjölk blev ett tema under kvällen.

In på akuten i går, vi fick eget väntrum på grund av vattkopporna och däckade tillsammans på britsen. Somnade och läkaren tog det säkra före det osäkra. Vi fick stanna över natten. Hjärtklappning och vingel ska man vara noggrann med.

Så här dagen efter, när vi kommit hem och lillan har varit med om äventyr med EKG (som just nu Hello-Kittydockan får stå ut med), hjärtlyssning och allt som händer på ett sjukhus, får jag en stund att reflektera.

Att det är skillnad.

Stora skillnader.

Sist jag övernattade på ett sjukhus var i Bolivia, Latinamerika när jag fått gulsot av att ha ätit dålig mat på den lokala marknaden. Då fick mina föräldrar lägga en hel årslön på bara medicinen. Som de var tvungna att handla själva och ta med sig till sjukhuset. Jag var tretton år och hade ingenting annat att jämföra med. Men jag kommer ihåg hur det var, hur det såg ut på sjukhuset och jag förstår hur det är för dem som inte kunde lägga en årslön på samma medicin. Bolivia är fortfarande ett av världens fattigaste länder.

En annan reflektion jag gör, är fortfarande i samma anda som föregående inlägg. Att det är något som händer i sjukvården i Sverige. Det kanske är skillnad på kommun och kommun, snarare än politisk tillhörighet, jag vet faktiskt inte. Men uppenbarligen fanns det fog för att ta mig till sjukhuset, men här i Nacka kom jag inte fram till den så kallade lättakuten. Jag kom till en telefonsvarare eller så var det upptaget. Det stör mig när teknik som ska underlätta, tar oss länge ifrån varandra. Det borde vara tvärtom och det fungerar ibland.

Att komma in på SÖS igår och få den service vi fick, det är det jag betalar skatt för. Att få en sjukvård som fungerar, där jag som kund får svar och den hjälp jag behöver.

Gårdagens upplevelse, blev en positiv erfarenhet för min dotter. Med harmonisk personal, trevliga och glada. Med förståelse och kompetens. Det är inte tack vare min egen kommun.

Snart blir jag politiker banne mig.

Över julen har jag haft förmånen att se Michael Moores viktiga film ”Sicko”. Ett veritabelt slagträ inför stundande process för en bättre sjukvård i USA. Ett av de sekvenser som var starkast i filmen var givetvis besöket på Kuba, där jag för första gången från amerikanskt håll fick se en nyanserad skildring av just Kuba. Uppenbarligen de medverkande i filmen också. Citatet från kubansk kvinna är starkt; ett samhälle måste hand om de sina. Sedan går det givetvis att diskutera om så är fallet med Kuba; men när det gäller sjukvården var det tydligt. Hon fortsatte; ju rikare rent ekonomiskt ett samhälle är, desto mer angeläget är det att ta hand om sitt folk.
Jag satt i det fria valets Sverige idag och försökte komma fram till akuten med min dotter. Inget jätteviktigt, men tillräckligt allvarligt för att det ska vara befogat att åka in. En vattkoppa nära ögat, inflammerat. Förutom vattkopporna flera andra symptom som inte riktigt är ok för en fyraåringar med vattkoppor. Väldigt hög feber, hon kissar 4-5 gånger i timmen och såväl distriktsköterskan över telefon som Sjukvårdsupplysningen var tydliga; hon bör åka in.
Där jag bor är det en telefonteknik som står mellan mig och ett möte med en läkare. Upptaget eller telefonsvarare. Jag satt på deras telefontid från 17.00 till 21.00. Över hundra försök.

Något har blivit riktigt knasigt. Det fria valet är inte fritt och jag ser med fasa vart vi är på väg. När Obama går åt ett håll för att rätta till ”sicko-sjukheter” i samhället, gör vi motsatt.

Jag säger som Henrik Schyffert sade på sossarnas kongress; det var dags för regeringsskifte. S hade suttit för länge. Men nu får det fanimig vara nog.

Tyvärr saknar jag alternativen, när allt blivit grått, obehGligt samstämmigt och fjärran.

P.s
I senhöstas mötte jag till min glädje ett antal aktivister vid Slussen i Stockholm. De delade ut flygblad och en gammal upprorisk yngling vaknade till liv i mig. Ja nu börjar det hända grejer tänkte jag. Det var sossarna i Nacka som delade ut ett flyblad. Där stod det: vi gör tummen upp. För ett renare Slussen. Say no more.

Julmat är gott…