I vår  kommer jag att medverka i tidningen Man Magazine. I form av coach och mental tränare. En utmaning i sig att i text förmedla någon form av tanke framåt för målgruppen män.

Samtidigt som jag fick förfrågan, har jag såklart funderat i massor på vad det är det där; att vara man. Själv är jag fyrtio, mitt i en otroligt givande karriär, med många strängar på lyran med tydligt fokus, pappa till en stark och modig dotter och tar en svängom som i kväll på vardagsrumsgolvet till Mamma Mia som hon älskar. Fast vi sjunger Pappa Mia, då skrattar hon. Särbo med alltsomallt fyra bonusbarn som alla är karaktärer som inspirerar rejält.

Det kanske är manligt, vad vet jag. Att välja bort heltidsjobbet för att få tid att i lugn och ro hämta och lämna på dagis. Det kanske är en sådan sak, eller att ligga på rygg och göra snöänglar bara för att och att samtidigt strunta i bussköns blickar av avund, för att de egentligen själva hade velat ligga där.

Manligheten har förändrats. Några av de manligaste vännerna jag har; är gay eller på väg ut. En märkligt trygg mix av både och. Som liten fick jag en del olika förebilder och de var alla märkligt utvalda av min galna sköna mamma, islänningen, palestieniern, bolivianen. Ja herregud, det är ju en story i sig. Så visst är min definition av manlighet spräcklig och facetterad av många erfarenheter. Kanske det är det som blir det manliga. Det spräckligt mångfacetterade.

Särbon sade idag att hon tröttnat på Facebook. Det är som på låtsas därinne, sade hon ungefär. Och jag tror det går upp och ner. Jag hittar fortfarande nya människor. och andra hittar mig. Och har upptäckt att en del har kommit att bli som kommenteringsvänner. Sådana jag träffar sällan, men vi liksom möts i kommentarerna. Vänner är ett starkt ord för fenomenet, men ändå.

Jag fick en inbjudan från en gammal vän häromdagen, en som var nära. För länge sedan. Han addade mig som heter på facebook och jag funderade, för det väckte saker i mig. Varför via facebook? Känslan var ungefär som att få ett digitalt julkort. Något man gör för att man inte har råd att göra annorlunda. Inte en kommentar från den gamla vännen, bara en förfrågan.

Nog är det som särbon säger, att det bli som på låtsas, när det är de nära relationerna som kommunicerar på fejan. Lillasystern outade nyligen att hon väntar sitt tredje barn, i en statusrad på facebook. Det kanske är så det får bli.  Jag blev gladare av att prata med syrran när jag fick veta.

Jag har dolt statusuppdateringarna från de närmaste. Eftersom jag upptäckte att när vi väl sågs, så visste jag liksom redan allt och det blev som att höra allt igen. Så vill jag inte ha mina närmaste. De vill jag möta, på riktigt, där nyanserna finns, där modet och glädjen får plats.

Ironin är att det här blogginlägget, kommer att bli en twittring, som också sedan automatiskt blir en statusuppdatering på facebook.

Sent ska Holmberg vakna till liv, men närmaste tiden kommer den här listan spelas i min spotify… Winnerbäck.. oj.

Idag har jag hållt kalas här hemma för massa barn från litens dagis och stjärnfamiljen. I över två månader har hon pratat om kalaset och haft väldigt tydliga beställningar. Och jag blir glad att det är anspråkslöst. Det var viktigare vilka vänner som skulle komma än vad som skulle finnas, viktigare hur än vilka presenter. Hon däckade efter kalaset på eftermiddagen och ligger fortfarande och joddlar i sängen nu vid tio-tiden på kvällen. Sjunger sånger från dagen och nya lekar, berättar sagor för sina gosedjur om vännerna som kom. Fyra år är en transparent ålder, jag får veta allt. Inser med en pappas fåniga fasa att det inte kommer vara så framöver. Men hon är lycklig idag och hon vet att om några dagar fyller hon på riktigt. Då blir det frukost på sängen. Om det berättar hon för sin björn, att då, men först då är hon fyra på riktigt.

*

Separation är svårt, även för en fyraåring. Även för henne, som trots att hon är så van med varannanveckolivet så blev hon ledsen när sista vännen gick och festen var över. Då kröp hon upp och det skulle vara så lätt att försöka curla i det läget, men hon fick vara ledsen. Och det hör ju ihop, samma tårar i glädjen och i det svåra. Hon är tapper min lilla i silverklänning och hårspännen med rosett. En liten flicka, redan och så stark.

Det började som en relativt oförarglig grej. Pensionären som lappade till en yngling. Inte helt ok att göra. Men någonstans kom smällen ifrån. Och det åkte en buss med pensionärer för att försvara Roland, ge honom sitt stöd. Och det är på något sätt betydelsefullt för mig, det är ett Sverige jag känner igen mig i. Ett Sverige, där vi reagerar och bryr oss om varandra. Det är viktigt för mig.

I spansktalande länder finns ett ordspråk som lyder; ”Hacerse el sueco”, att låtsas vara svensk betyder det, med innebörden att när man spelar dum, låtsas att man inte förstår, att man är drygt puckad, ja då ”är man svensk”.

Idag har jag fått en bekräftelse på detta.

Mitt nya ordspråk för att symbolisera samma sak kommer framöver för mig att bli; ”Att göra en Malin Wollinare”.

Inspirerad av Rolands gärning, svarar hon i dagens krönika på Aftonbladet att istället för att slå, ska man kasta avföring på sin barn för att uppfostra. Det klart man inte ska slå, det är lagvidrigt, men avföring? Vart har nivåerna tagit vägen i ambitionen att generera trafik.

Jag vet att det här inlägget kommer att generera trafik till hennes inlägg och bara därför borde jag avstå. Men på något sätt vill väl jag också göra ett statement.

Jag har alltid läst Aftonbladet, eftersom jag någonstans alltid hittat det där som busslasten med pensionärer gör, visar sin solidaritet och bryr sig och engagerar sig.

Det som det nu har blivit är bara en enda Malin Wollinare. Det säger allt.

Jag har precis somnat när åskan börjar gå, någonstans utåt öarna. Mot havet och det mullrar. Jag ligger tyst och hör mullret och vinden, ljudet av snön på fönsterblecket. Det var länge sedan som det blev riktig vinter i Stockholm. Utanför fönstret är det kritvitt och jag brukar kunna se över till Djurgården även vid dåligt väder. Inatt är det en vit vägg.

Det kanske är vintern, eller att hösten så snabbt lämnade. Kanske att det är jul snart och vi har pyntat jag och liten och jag gillar det. Märkligt nog, njuter jag av det, något ajg aldrig gjort tidigare. I tidigare relationer har jag frustat och gnällt som en sur gammal gubbe och i år är jag klar med julklappar och pynt och menyer redan nu. Mitt i december, när vintern tar oss med storm. Det här årstiden river i mig. Drar i mig.

Jag kommer att tänka på natten i november, när jag fick bära min säng på ryggen, uppför berget, ända från Slussen. Den natten då Stockholm frös till blankhal is och det var som i en surrealistisk film dagen efter, med övergivna bilar längs vägrenen. Som nedanför backen idag, en bil som inte orkade sig upp och som fastnat, parkerad bredvid busshållplatsen.

Den här tiden på året, är min reflektionstid. Mitt i jobbåret och en form av avslutning trots allt i och med att vi går från nio till tio. Ändå, kort paus på någon vecka, så är allt igång igen. I år är dagarna välförtjänta. Hösten har varit ansträngd. Jag märker det på min omgivning. På mig själv. Många saker som förändrats och som behöver få egen tid att landa.

På söndag fylls lägenheten av barn, som ska fira min liten, redan fyra och hon är redan, jag vet det är fånigt, så stor, så stark, så jävla ball. Självsäker och tydlig, modig och glad. Det kanske är därför jag vaknar av mullret, som minner om tid som flyger iväg,

Lika länge som det tog att skriva, så har vinden mojnat och jag kan se ut över vattnet igen.

I morgon blir det pulka i backen på berget!

Så var huset julpyntat. Lite grann. Jag som aldrig gillat julen. Plötsligt står jag här och tindrar med ögonen. Fast inte av julen. Av litens glädje över det glittriga.

Vi var nästan en timme på boink igår. Eller rättare sagt liten. Men underbart att se skillnaden med bra leksaker; som hon lekte med. Till skillnad från vanliga leksaker där hon bara springer runt till nästa. Antagligen syftet också.

Snart är hon fyra år. Hur gick d e t. Till?

Jag fick ett mail av en deltagare på en föreläsning jag höll.

Otroligt inspirerande att se att saker landar. Ibland undrar man ju. Har jag gjort mig förstådd? Blir tankarna som jag berättar om begripliga? Jag kan ana på nickande huvuden och återkoppling i form av utvärderingar. Senaste var en stor källa för glädje. Så fick jag detta mail idag. Det känns gott i ett föreläsarhjärta. Tack!

Det är faktiskt så att jag ser skillnad på henne.

Från vecka till vecka.

Det är små saker ibland, ibland större. Som att hon nästan skriver sitt namn. Ord som är nya och hon är trött när jag hämtar henne. Tidigt idag. Det var nästan en vecka sedan vi sågs och det är lång tid för oss båda. Hon är ledsen när jag hämtar henne. Utmattad av skiftesdagen och mörkret.

Det är redan natt pappa, ska vi sova nu?

Klockan är bara halvfyra. Nej, det ska vi inte.

De olika veckorna, är som olika takt för mig. Den ena veckan, mer strukturerad och handlingsorienterad. Den andra blir det som att vila. Ironin är att det blev tvärtom vad jag trodde.

Förra veckans seminarium med kommunikationslabbet blev en hit. Drygt 80 personer kom, av hundra anmälda. Det är bra en novemberdag, innan första advent.

Och så helgens middag.

Hummer och ricotta; isad kräftsstjärt och mynta.

Skaldjurssoppa med peruansk sparris och halstrad pilgrimsmussla

Filodegsinbakad serranoskinka & färskost

Ouso Boucco på kalvlägg med färsk bandspaghetti och oxfondssky

Sparrisglass med kaka.

Det satt fint det…

Som sagt. Olika veckor.

För när jag lämnar på morgonen, så ser jag att hon är fri. På ett sätt jag inte är redo för. Stark, stolt, tydlig. Hon vänder sig om när jag ropar från hallen och hon svarar; – jag älskar sig också pappa. Trygg, närvarande, tydlig.
Självklart gör det mig stolt och övertygad, att hon kan redan allt.
Självreflektionen är nära, hur det var för mig och vad jag minns och i alla tankar som kommer, ler kärleken tillbaka och svarar obönhörligt; ta emot. Allt finns redan; alla svar. Frågorna är redan ställda. Vad vill du göra med allt? Hon ler,
Jag ler och kastar en slängkyss.

Fröken sade att det är mandalamönster, som hon fyllt i med olika färger. När jag kom, sprang hon för att hämta dem, stolt och jag fick dem båda. Inte vika, inte rulla, med båda händerna. Hon visade. Jag lyssnade.

Idag följde vännen H med henne. Två fyraåringar som båda satt trötta i bilen, leendes, tysta. Tagna av en intensiv dag och det var som om de båda laddade inför kvällen.
I affären jagade de varandra och fick själva välja. H mumlade att nu är det fredagsmys. Pannkakor och kokosbollar.
De fick knäcka ägg själva och hälla i mjölk och vispa och ner med smet i laggen, lyckliga. Och jag märker redan nu att min lilla är lång för att vara fyra, men hon är inte riktigt ikapp, hon fyller i slutet av året och det är på småsaker jag ser det. Och jag ser vad viktigt det är för henne att vara nära med sina vänner. Att det blivit viktigt för henne.

När vännen åkt hem, satt vi länge och läste i stora djurboken och hon kan många namn och vi låter som tigern, tjattrar som apan och väser som ormen.

Hon somnade i min famn, mätt av pannkakor och cocosbollar, trött av veckan och nog slumrade jag också till. Tacksam för att jag får vara hennes pappa, att jag närvarar.

Precis när jag ska gå och lägga mig, ser jag teckningarna, hennes mandalamönster som hon hon lagt i hyllan, försiktigt där jag brukar lägga mina viktiga papper. Hennes viktiga papper. En riktigt härlig fredagamyskväll.