Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det slår mig när vi går över gården, hur stor hon blivit och jag vet; likt Alex Schulman så är man patetiskt uppmärksam på alla de där sakerna som andra tagit för givet och vi män blir smått patetiska, ur ett perspektiv. Men ur ett annat, så är det väl ändå dags.

Ner i källaren och riva fram kartingen med julpyntet och ni som känner mig vet att den årstiden är inte min tid och plötsligt värms jag av att jag fått anledning till traditionen. Att fira jul, med henne och min nya familj. Att det blivit viktigt, på ett nytt sätt, på ett annat sätt. Vi har delat upp det tydligt, jag och mamman och nu äntligen kan jag göra saker över julen med min lilla och det är en början den här dagen när vi tar fram julgransbelysningen ut till balkongen och jag lindar röda, gröna, gula, blåa lampor till lillans jubel. När jag tänder.

Länge står hon innanför dörrarna och kisar genom glaset, ut i novemberregnet och hon njuter av färgerna.

Viktiga dagar

Visst är det så att november är en sådan månad, när allt verkar ske.

Till råga på allt är liten sjuk, trött av alla omställningar och många tankar.

Det är mycket som ryms i en fyraårings huvud. Och många frågor nu.

Jag gläds över att hon har lugnt hos mig, det märker jag på henne.

Att hon kryper upp, länge och bara är.

Som i morse och vi tog oss den tiden.

Så oändligt viktig tid.

Jag är tacksam att jag tar den.

Solsken

Det är skönt att ställa bilen, vakna tidigare än vanligt. Barnfri vecka och annan tid. Ibland njuter jag extra mycket, som idag. Det har varit en tid av nära beslut och viktiga sådana. Som att lita på vägen fram, även om den inte syns. Det är inspirerande att unna sig att inte springa ner till busshållplatsen och istället göra vad jag gör nu.
Idag är det genrep med k-labbet och hotellfrukost på scandic malmen med labbarna.
Som en molnig solskensdag. Den finns där även om man inte ser den.

Det tog tid i år. Att komma hit, när löven ligger i prasslande högar och liten jublar av skratt när hon kastar dem högt upp och det regnar, löv.

Från min balkong ser jag morgonen komma och idag, fars dag är det nästan solsken som försöker komma fram, men det vill sig inte riktigt. Och det är mörkt i november, fort men jag är en sådan som med gott samvete kurar in mig hemma och fixar. Som idag. Grovstädning av allt.

Utan att känna tvånget att jag måste iväg och göra massor kan jag och liten förbereda lunchen, pannkakor och sylt och så fortsätta städa. Hon hjälper mig med det hon kan. Underhållningen. Skratten och alla resonemang kring varför saker ska vara kvar och inte, för nu är stora soppåsarna framme.

Sommarens kläder som är för små ska packas ner i påsar och ner i källaren. Leksaker som hon inte använder ska bort. Pappas alla högar med meningslösa papper som han samlar på sig frö att läsa, ska bläddras igenom bli till i alla fall mindre högar. köksbordet ska bytas ut. Det gamla är för stort. Det följde liksom bara med. Skura, vädra, dammsuga, skrubba.

Fars dag idag. Det började med liten som väckte mig med en vissling i visselpipan, en fanfar för pappa. Och teckningar som hon sprang i väg och ritade, när hon förstod att det är pappadagen idag. Fem teckningar blev det, snabba streck och blöt puss.

Hm. Dags att sätta igång inser jag.

Mera Peak

Det går blixtsnabbt. Att ta beslutet. Det  bara fanns där; utan tvekan, självklart. Som om jag väntat på det. Ska du med? Två sekunder, sedan mitt svar, självklart.

Som om jag väntat på det.

Så här dagen efter inser jag att jag antagligen just väntat. Vi blir några stycken, som ska upp på ett berg i Nepal, Himalaya. Han som jag lärde känna för snart fyra år sedan. Lika blixtsnabbt där, vänskapen bara fanns där, sedan har vi tappat bort, livet har kommit mellan och så nu; han som arrangerar hela resan, jag följer med och det känns bara helt naturligt.

Drygt 6000 meter över havet. Nepal. Tre veckor år 2011. Det är ungefär vad jag vet.Min träning har fått en anledning och naturligt skäl, precis efter min dipp, när jag börjat tappa, så kommer det här. En väldigt stor anledning att vara i bra skick; fysikt, själsligt, mentalt.

Mina år i Bolivia, 3000 meter över havet känns som en vindfläkt. Jag frågar vännen om det har inverkan och han skrattar; van, han har tagit mount everest och faktiskt alla andra toppar ockå, så jag är i goda händer, men han skrattar, det löser sig och vill du med kommer du upp.

Jag har fått mitt dreamteam skriver han på facebook och jag är stolt. Att få chansen.

Livet är fantastiskt. Det är något ursprungligt i mig.

Som bara är där och säger; självklart. Mera Peak, 2011.

 

Jag måste tillägga att jag är höjdrädd. Att jag inser att mina rädslor, utmanas. Det är jag tacksam för.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit den rubriken, sedan jag blev pappa. För tiden blir oändligt mer angelägen.

Plötsligt har det gått en vecka. Och jag kan se på henne, att det hänt saker. Från den ena veckan, till den andra.

Det är något med håret, saker hon säger, hur hon rör sig, saker som hon plötsligt ser i gamla filmer som hon inte såg tidigare. Mamman har ett liv med henne; jag och liten ett annat. Det är skillnad och för min lilla helt naturligt. Att en del saker gör man inte här, som man gör hos mamma.

Att det finns en iphone därborta med barnfilm på förstår jag när jag hör henne ligga i sängen och låtsas att hon tittar på film. För så får jag hos mamma. Här är det något annat och jag värderar faktiskt inte; noterar snarare att hon växer min lilla.

Ikväll vid läggdags och sedvanlig rutin, på väg mot min säng, där hon brukar få somna själv, så sade hon bara rakt upp och ner; Pappa, idag vill jag sova i egen säng.

Det kändes snopet. Som om jag förlorar något, samtidigt som jag blev glad. Att hon tar stegen själv. Är tydlig och rak.

Snart är hon fyra och pratar redan om sitt kalas och de som ska bjudas. Det blir ett barnkalas i år; inte ett vuxenkalas.

När jag träffar på barnfamiljer, med ett nytt i vagnen och vi pratar; och jag förstår att det är det första; så inser jag hur fort det gått och jag uppmuntrar; ta tillvara på varenda stund. För det går fort. Det var verkligen nyss hon kom hem till oss för första gången och kröp in genom dörren, ett och ett halvt år gammal.

För henne är film något man kan se i en Iphone. För henne är popcorn något man gör i en micro. För henne är TV något man kan se på via en dator. För henne är fotografier något som man tittar på i en dator. Men för henne är också en bok, en bok. En teckning en teckning. En vän, en vän. En pappa, en pappa.

Flow är ett luddigt begrepp, otydligt och abstrakt. Flöde. Att vara i det.

Men när man väl är där, är det plötsligt lätt. Det som komma skall, kommer.

Kommunikationslabbet är lanserat och jag är en av många som i labbet kastar oss in i begreppet sociala media och rätar ut och reder upp och i labbets andra strävar att nå kärnan; vad handlar det om egentligen.

Ett projekt som varit i flow sedan vi satte igång. Flow på olika sätt. Nu sist med Henrik Frenckel som kliver in som moderator. Riktigt kul.

Plötsligt är det inte luddigt längre. Det är konkret, tydligt och angeläget.

Som coach får jag förmånen att ofta närvara när den beryktade poletten trillar ner.

Det är på något sätt mitt jobb att hjälpa till med det. Att få tankarna och reflektionerna i gungning och ta det till handling. Det blir dubbelt upp för mig, för jag får perspektiv på mina egna. Idag har varit en sådan dag.

Det är fascinerande att kunna närvara, när en person, med hela sitt kroppspråk och tillstånd går från låst till öppen, från tyngd till lätt, från omöjligt till handling. Som idag. Hur personen vet att på en nivå att vägen är framför, det är bara att gå på, att personen själv stått ivägen och plötsligt tar beslutet; framåt.

Och lika tydligt som förändringen ser, är det plötsligt uppenbart för mig att den där poletten, funnits där hela tiden.

Hösten är här och vi sitter vid middagsbordet. I takt med mörkret som kommer, dyker även stearinljusen upp vid middagen. Det är bra mycket trevligare, än hårda lampor och vi har en rutin, att tända ett ljus för någon.
Idag sade jag att vi tänder för Nils, min lillebror som inte finns kvar.
- Finns han inte kvar? Svarade hon fort och jag insåg att jag gett mig in i ett svårare samtal än en mysmiddag. Så jag tänker fort och minns fågeln på dagis på sensommaren, den lilla fågeln som barnen hittade och hur de under en månad pratade på mängder av sätt kring fenomenet döden. Var är fågeln nu? Finns den inte kvar? Är den i himlen?
- Han finns inte kvar, svarade jag och påminde henne om fågeln.
Så var hon tyst länge och så frågade hon vad jag tyckte om det. Och jag svarade, att jag blev ledsen.
- Vem räddade dig då? Frågade hon. Och jag tänkte efter och försökte förstå var den frågan kom ifrån, räddade? och jag svarade som jag tänkte;
- Jag vet inte.
- Det vet jag sade hon och så pekade hon på sig själv.

Det slog mig idag, när jag hämtade på dagis att de klarar det, de små liven. Det där med att anpassa sig till olika saker. Min lilla som inte vet annat är att bo på delade platser med mamma och pappa, har det som naturligt att en vecka här, en vecka där. Visst finns det där, det dåliga samvetet, att man borde gjort bättre. Å andra sidan förstår jag att det dåliga samvetet har man ändå i sitt föräldraskap. Det kommer vare sig man vill eller inte.

Nu har det gått så pass lång tid att livet förändras sakta för såväl mamman som för pappan och det märks ibland på henne, ibland inte. Hon pratar ibland, allt sällan om förändrade situationer. Några nya bonussyrror där, några nya där. Hon är stark och modig min lilla och hon visar tydligt. Det tryggar mig.

Hennes perspektiv på livet är något som förundrar mig. Hur hon möter dagen, vaknar med ett enormt leende och liksom bara är där som ett eget väsen och tar för sig av allt som dagen tänkt ge henne, för precis så är det. Att allt som kommer till henne, är för henne.

Vi tappar det där, vi vuxna på vägen i alla föreställningar om det viktiga, det förväntade och det som vi tror ska vara.

Jag fick ett samtal idag från en som läst kapitlet om mig i boken ”vägar ut ur sorgen”. Hon tackade för att jag berättat och hon berättade själv om tankarna, om livet, vägvalen. Jag tackade henne, för att våga höra av sig. Det var därför jag var med. För att dela med mig.

Det hör ihop. Det har med dubbla perspektiv att göra. Att för mig som pappa, kunna närma mig min dotters verklighet så mycket jag kan utan att tappa mina gränser och det faktum att jag är pappa. Att kunna vända min egen blick och lägga huvudet i min dotters höjd och försöka se vad det är hon ser. Att våga mig på att gunga bredvid henne och känna kittlingen i magen och fråga henne om det kittlar; ja pappa, det kittlar massor! skriker hon av glädje. Ja, det kittlar!

Jag lever i en särbo relation idag. Med en kvinna som har tre barn. Vi har tagit det väldigt lugnt. Barnen har fått styra. Efter ett år fick de veta att vi var ett par. Fram tills dess träffades vi kanske en gång eventuellt i veckan, oftast inte alls när vi hade barn. Som vänner. Barnen har fått lära känna varandra, som de de är. Inte som påtvingade syskon. Vi var över där i kväll, lagade mat tillsammans och lät en vardagskväll flöda fram. för det var precis så det blev. Största tjejen behövde hjälp med läxorna, mellantjejen hade kompisar där och vi pratade en stund i köket, om det som sker henne i skolan och så den minsta som jag hämtade på dagis med min lilla. De känner varandra och småkivas som vänner. Några månader har de fått veta att vi är ett par och huruvida vi ska bo tillsammans, det är något för framtiden. Det får flöda fram det också.

Så i tvättstugan, kastar sig båda småungarna över mig och vi brottas en stund, kramas, skrattar. Är närvarande med varandra, en torsdagkväll och det växer fram. På allas villkor.

Jag inser allt mer att oftast handlar det sällan om vad man gör. Det handlar om hur man gör det. Det kan göra all skillnad i mötet med det svåra eller det som utmanar.

« Senare inlägg - Äldre inlägg »