Efter drygt åtta år med arbetsnamnet Småstora saker som blognamn, så lämnar jag nu detta koncept.
Du hittar mig framöver på www.talkthewalk.se.
Samma typ av blogg, bara lite bättre.
Vi ses!
Alexander.
Publicerat i reflektion
Jag började fundera på allvar, när jag såg programmet om Bjästa. Hur det snabbt blev mobbing och ansvarlöst tangentbordsridderi. Effekterna efter programmet var likadana, fast för andra lägret. Jag förstår, det är så lätt att bara tycka någonting. Som slängs ut till ingenting. Att bara tycka någonting. Antalet människor, som klickar tummen upp – Gör det någon skillnad egentligen? Och vad har jag där att göra?
Över 200 vänner på fejan, har jag. Jag umgås med knappt 3-4 av dem till vardags. Nästa grupp är de där som jag träffar då och då och så vill man ju hålla kontakten. Eller kanske som han sade PG, att det är vår tids rädsla för att göra ordentliga avsked, som bidrar. Förlorar jag vänner nu, när jag tar bort min profil?
Senaste veckan har jag hållt mig undan och gissa vad jag saknat? Just det, ingenting. Det kanske är någon trotsighet i mig, men jag börjar nog inse att fejan, passerat bäst-före-datum. Livet är tillräckligt komplicerat för att komplicera det än mer.
Finns det möjligtvis en plats där man kan få begrava sin profil på fejan? Ni vet, stoppa undan den, tacka för tiden som varit och framöver komma ihåg hur det var. Vampyrtävlingar, tummen-upp på meningslösheter, farmville och allt annat livsnödvändigt…
Om jag nu kostar på mig att ana att detta är på övergående, vad kommer sedan måntro? Jag tror hårt på fenomen som .ning, kanske inte just .ning, men liknande. Där man faktiskt skapar sitt ”eget” fejan. Vilka som de facto blir vänner och som man knyter till sig, blir desto viktigare.
Publicerat i reflektion
Klockan är knappt sju på morgonen och lillan väcker mig. Det är påskafton. Det är sol. Nu vill jag gå ut. Vakna nu pappa!
Morgonkaffe på gården i bara tröja, kaffe och en massa grannar som en efter en kommer ner på gården och pratar. Nya barn har flyttat in och det dröjer inte länge innan de är uppe i träden, hoppar över till gungorna och uttrycket ”som kalvar på grönbete” stämmer.
Äntligen är vintern över.
Ljuset är här.
Solen är här.
Och jag minns sakta varför jag bor kvar i Sverige. Hur otroligt uppskattat det är att få uppleva våren igen, den bästa av tider.
Eller som lillan precis sade; Pappa, det här var en bra påskafton.
Publicerat i Pappaskapet
Det var på dagis, i Uppsala, som jag lärde mig hur man tömmer ett ägg, på ägget så att säga. Så bara skalet är kvar. Jag minns jag tyckte det var kul när fröken blåste och blåste i ägget och ut kom det.
Idag skrattade liten likadant. Knappt har julpyntet åkt ner (ja, glittret runt lampan är kvar, men det är för att det är fint, som hon säger) och nu åker påskpysslet fram. Den gula kycklingen, påskriset, äggen, gula färger, fjädrar.
Vi kunde inte hålla oss. Det blev en målarkväll. Och skrattkväll.
Publicerat i Pappaskapet
Let´s Talk About It. En ny talarförmedling. Återstår att se om det fungerar. Men de har en intressant vinkel, ambitionen är att lyfta fram de som faktiskt talar OM saker, inte bara återupprepar gamla manus. http://www.letstalkabout.se/index.php/utbildare.
Publicerat i Pappaskapet
De starka intrycken från programmet om Bjästaskolan hänger kvar idag. Tankarna är många. Främst bekräftelsen på hur enormt starkt grupptrycket kan vara. Rösten från de övertygade vuxna, deras val av sanning och totala delaktighet i det hemska. Och jag imponeras, lättad att ni finns kvar, som hon, vännen som vågade ta parti för offret. Som vågade ta risken att gå utanför sig själv.
Hela händelsen sätter begrepp som sanning, på sin spets. Vad är det, hur väljer vi den? Hur är det möjligt att så många, faller igenom och väljer, en uppenbar ickesanning?
Jag jobbar ofta med grupper. Företagsledningar och team. Som alla har valda sanningar. Att vi ska omsätta x antal kronor mer, att hos oss är det minsann en riktigt bra stämning, vi är alltid ärliga i vår grupp, våra värderingar dem har vi örnkoll på. Jag undrar stilla hur bra det är det där, med valda sanningar egentligen. Så länge de ”jobbar för oss” kanske de är ok. Eller?
Hela historien är ytterst tragisk och antagligen inte helt ovanlig. Om jag rannsakar mig själv så inser jag att jag också varit delaktig i gruppspel, utan att vara medveten om det till en början. Vems ärenden har jag gått, egentligen? Vilken roll spelar jag i det drama som pågår? Vem tjänar på det? Och det går aldrig att sluta lära, av hur starka vi är vi människor.
Det lär komma mer om detta.
Publicerat i reflektion
Jag gick i ide för ett tag sedan. Jobb-idet och inser att solen har börjat skina och jag läser, att om några dagar, kanske det blir upp till femton grader. Stämmer det? Är det äntligen dags att se snön rinna bort, sanden borstas bort och cykelpumpsfågeln kommer att väcka mig på morgonen?
Jag noterar att andra har varit i någon form av ide, eller grotta kanske det är. Det där om avhandlingen till exempel, som skrivit en avhandling om att vi män är direkt farliga för våra barn. Det händer mycket när man sover och inte är uppmärksam inser! Då kliver massa konstiga saker fram.
Med obehagliga kväljningar, har jag dessutom sett uppdrag granskning och om Bjästaskolan. Det har ingen missat. Jag säger det igen. Vi har satt teknik i händerna på våra barn, som vi inte behärskar själva. Titta på inslaget, kolla noga hur rektorn reagerar när det går upp för henne, att hon inte har koll över huvud taget. Vi har satt teknik i händerna på våra barn, som vi inte ens behärskar själva. Det har jag skrivit massor av gånger. Varit ute och pratat om. Fortfarande, så har vi inte fattat.
Nä, jag tar nog och går i ide igen en stund. Och hoppas det värsta går över därute…
Publicerat i Pappaskapet
Publicerat i Pappaskapet
SMÅSTORA SAKER 