Istället för potatis är det en citron.

Det var året när Palme valturnerade i Sverige.
Jag var sju eller åtta. Kanske nio, det har minder betydelse.
Det var det året som Arja Saionmaa var med.
I Uppsala. På stadsteatern. Jag minns, det var en del av min uppväxt.
Just den kvällen stod en trollkarl på scenen, kanske det var innan Palme skulle prata.
Vi barn tittade på trollkarlen som lekte med kort, ringar som gick ihop och som gick isär.
Och så frågade han om någon hade en sedel.
Det hade jag.
Och jag viftade och blev vald, som den som fick komma upp på scen.
En femkronorssedel var det.
Jag fick skriva mitt namn.
Så trollade han. Jag minns inte exakt. Men min sedel dök upp i en potatis, som trollkarlen skar itu. Jag minns min sedel var fuktig.

Igår hade jag möjligheten att se Joe Laberos premiär på Hamburger Börs.
Jag och en vän och vi kom tidigt. Det började sent.
Perfekta platser mitt i salongen och så började det.
En solbränd medelålders man numera.
Som började trolla.
Snyggt, roligt, vackert, effektfullt.
Men också väldigt normalt.
Alla de där tricken man sett.
Men väldigt, väldigt bra gjort.

Jag antar det är svårt att förnya sig i trolleribranschen.
Istället för kaniner, är det gäss.
Istället för potatis är det en citron.

En expert på illusioner. Precis det man ibland behöver.
Som om. Men löver tid är det inte mycket som skiljer.

En del fastnade, för det han var bäst på var de snabba kommentarerna.
Som när han i början inte riktigt fick med sig publiken. Och han påpekde för en man att;
– Du, om du har kul tala om det för ditt ansikte då…

Jag reflekterar mycket över tiden. Det som kommer framöver. Gläds. Det som varit.
Det kanske är årsskiftet som hänger kvar.
Eller att jag i år fyller fyrtio och kastas mellan att skippa hela skiten. Jag menar jag fyller mitt i sommaren och det är aldrig någon hemma. Varför en fest då. Innan sommaren eller efter. Nej. Tråkigt.

Det kanske är att dottern redan är tre. Och massor har hänt henne under ledigheten. Hon pratar som besatt och istället för den traditionella sagan och sova, så ligger vi länge och pratar. Vi hittar på sagor och hon är med och lägger till.
Idag dök fisken Felix upp.
Fisken Felix som måste ha simdynor.
Annars får han inte bada.
Och hon visade hur fisken Felix gör. Simtagen med armar och ben.

Mina reflektioner över tid kanske har med att göra att jag börjar hitta hem. Jag trivs där jag är.
Vem jag kommit att bli och vad jag valt. Besluten som landat. Jag närmar mig kärnan och på något märkligt sätt gör sig det gamla påminnt som för att berätta, Holmberg; du börjar bli fri.
Över tid är det inte så mycket som skiljer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s