Fånigt…

Att stå i en kö och så plötsligt undra, hur var det nu? Finns det tillräckligt med pengar på kontot? Det är månadsskifte och även om jag vet att tankarna inte stämmer, så kommer de. Snart min tur och jag förundras vilket I-landsproblem jag brottas med.
Jag har lillan i veckan och just idag är vi barnvakter till en kompis till henne.
Pannkaka och nyponsoppa med biskvier var tanken. Lite snus och en tidning och medans kompisen fyller påsen så säger kassörskan i den lilla butiken hemma plötsligt;
– Medges ej, har du ett annat kort?

Jag blir högröd i ansiktet, kön är inte så lång så det är bara några som hör och det är pinsamt.
– Det måste vara något fel, säger jag. Med rätta för jag vet att drygt tvåtusen ska finnas på kortet. Pröva igen. Kassörskan suckar och gör igen.
– Tyvärr, medges ej.

Jag handlar där flera gånger i veckan. En snabb huvudräkning så här i efterhand visar att jag lagt drygt 70.000 där på mat i två år. Runt 700 kronor i veckan på diverseköp.
Vi nickar igenkännande till varandra. Men det är falskt det där, den där vänligheten, det vet jag med rätta idag.

Så jag står där och skäms, ser till min lättnad att det står en kvinna i en annan kassa som känner igen mig. Hon verkar vara en minichef för dagen i den lilla butiken på berget. I alla fall tar hon på sig den rollen.
– Tyvärr, du får lämna dina varor och komma tillbaka.
– Men, jag står här med två ungar och jag handlar här flera gånger i vckan. Jag komerm in i morgon.
– Tyvärr.

Leenden av service är bara intressant när jag har pengar.
Inte idag.
Jag är outad och jag kanske överdriver min reaktion.
Men ibland blir händelser, små saker som får betydelse i det större.
Att när det krisar blir vi mindre, snålare, räddare.
Istället för räddningens motsats.

Hon gjorde antagligen rätt. Kanske inte ens skulle ha fått. Det är säkert orättvist av mig att peka på henne. Men det är en liten sak, som står för mycket, det blir en symbol över saker jag retar mig på.
Småaktigheten. De förlorar en kund för att de inte vågade låta mig gå iväg med en kasse för 200 kronor. En rätt bra kund i längden. Som aldrig mer går dit.
Det hör ihop. Att man förlorar i det lilla, men vinner i det stora.

Vid en kontroll av kortet hemma noterar jag att hotellet jag var på i veckan hade dragit dubbelt och min huvudräkning stämde. I affären lyckades jag pricka in stunden då pengarna inte fanns på kortet.

Att jag bryr mig överhuvud taget. Suck så småaktigt av mig… 🙂

Annonser

2 svar till “Fånigt…

  1. Ibland är det välgörande för själen att få gnälla en stund. Och du är verkligen inte en gnällspik i vanliga fall. Jag håller med dig. Hoppas det finns en annan affärer i närheten. 😉
    Hur var det nu? var modiga om varadra!
    K

  2. Det är just de STORA som är småaktiga! Vilken liten närbutik skulle neka dig det? Men det är så många anställda och flera hundra besökare/kunder kanske varje dag… Även om de KANSKE känner igen dig så KÄNNER de dig inte som en liten butik skulle gjort… De där små som inte får ihop sin ekonomi för de inte är tillräckligt kommersiella… *suck* Visst saknar vi väl dem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s