Det kom sig så

… att jag en morgon den här veckan, fick möta en avgrundslös vrede.
Ett skede som nära mig, hänt. Skett, som hemligt, skamfyllt, skakat mig i grunden.
Så nära, och långt borta.
Det vedervärdiga vi kan vara vi människor.
I min närhet.

Orden stockar sig i halsen och jag grät när jag fick samtalet och orden svindlade.
Obegripligt även om jag kan läsa om det i tidningar, ofta. Nu nära.

Jag reser mig idag och har en hand knuten.
Vreden och min övertygelse från det jag var barn och en gång bevittnade.
Jag ber, till det som går att tillbe, att ge mig kraften att bidra, stötta, vara nära, modig.

Jag kan inte acceptera det.