personligt privat

Det blir lite märkligt när det personliga blir privat. Att blogga är att kasta sig ut i etern till vem som helst. Det kan vara anonymt. Eller inte. Som denna.
Och vem som helst kan läsa och jag får ofta kommentarer kring just det.
Att jag berättar, personligt. Här.
Som en person jag träffade som uttryckte det märkliga i att denne tyckte sig veta mer om mig än jag visste att denne visste så att säga.
Det kan vara bra, kanske inte alltid så bra. I det här specifika fallet var det riktigt bra. Men det beror på mottagaren.

Den här bloggen är personlig. Men den är inte privat.
Den är som ett personligt vattenhål, en stund jag unnar mig som nu, idag, mellan möten och tankar.

Gränsen mellan det privata och personliga finns där hela tiden. För mig.
Vad som är ok och inte, det märkliga blir när det som skrivs på en blogg som denna, tas som en privat sanning.

Det är som i mitt arbete, att vara personlig, närvarande är en förutsättning.
Privat är något annat.

Jag har levt ett liv, tidigare, i gränslöshet, där den här gränsen flöt ihop.
Där resultatet blev att jag tappade, blev mindre, förlorade mig själv.
Jag ser det gränslösa idag.
Runt omkring mig i samhället.
Att gränsen suddas ut.
Min integritet, den värnar jag om sedan länge.

På tal om ingenting, så är jag idag väldigt glad för att familjen Birro fick barn.
Där är en man, som klarar av det där galant. Med personligt och privat.
På ett inspirerande sätt. Läs mer här