Du åker väl inte skidor?

Precis så sade han, sysslingen, när jag bad att få låna skidstället.
– Du åker väl inte skidor?
Då i färskt minne att på den sidan släkten åks det väldigt mycket. Framför allt hans äldre bros barn. Vad det nu blir i förhållande till mig. De tävlar. Är med i skidklubb och åker till snön så fort det är möjligt.

Men jag åker skidor.
Ibland.
På senare tid, rättare sagt de senaste tio åren, så har jag mer och mer reagerat på priset för det. Utrustningen, liftkorten, boendet, maten. Ett pris som eskalerat att nöjet liksom inte infinner sig.

Jag minns när jag var med och lärde min bonusson åka.
Hans envishet, den gången han ramlade i liften och vägrade att släppa taget.
Drogs upp hela vägen.

På samma sätt tog min dotter sig an fjället nu i veckan.
Vi gjorde det billigare än det kunde varit.
Med tåg och gratis lånat boende.
Hemlagad mat och fokus på barnen.
Hon drog sig också upp för backen.
Det är väl sådant man ska göra.
Inte släppa taget.

Från att aldrig stått på ett par skidor, till att som igår, sista dagen susa nerför hela barnbacken själv, gav mig värdet på priset denna gång.
Oförglömliga stunder.
Jag fick inte åka så mycket själv. En dag, med henne upp till toppen och så sele.
Hon gav upp efter halva och jag fick ta henne på axlarna.
Det gick det med och bara det är något hon fortfarande pratar om.

När jag var barn, tog jag mina elan-skidor på bussen, till Sunnersta där jag åkt epå helgerna. Så fort jag fick chansen vet jag att jag försökte åka. Ingen skidskola där inte, men det var kul.

Jag minns backen där jag växte upp och det enda jag lärde mig där var att bromsa. Det var i princip det jag hann med. Att bromsa, för sedan var backen slut.
Jag minns okcså att mina första slalomskidor visade sig inte vara slalomskidor.
Mor var klok och kände sin son som tiggde och bad om utrustning för det nya intresset. Att åka skidor.
Så hon köpte skidor, begagnat.
Skidor som visade sig vara gamla backhoppningsskidor. Men hur skulle hon kunna veta?
Jag minns då vi åkte med klassen, till kungsberget tror jag det var. Jag gick i ettan och åkte upp till toppen; för jag kunde ju, och åkte ner. Spikrakt, som jag lärt mig. Rasande fart nerför backen, förbi liftkön, ut på pakeringen, upp på en liten slänt och så nerför. Jag stannade mot ett träd.

Visst har jag åkt skidor i mina dar.
Efter latinamerika försvann det stora intresset och som sagt, priset och upplevelse håller inte riktigt ihop.
Så inte heller denna gång.
Drygt 510 kronor för en dag med liftkort och att hyra utrustning.
Jag inser att det där med sportlovsvecka och slalom är för få.
Inte alla. Det stör mig.

Nu kan lillan åka skidor.
Med glädje och full energi.
Det gav mest.
Att se hennes mod och envishet.
Något säger mig att det kommer mer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s