Det där med pappaskapet

Våra båda leker i trädgården där vi sitter med varsin kopp kaffe. Släktingen och jag. I en form av medelålder där vi båda kan se bakåt och framåt och reflektera. Så sant som det är sagt i dagens DN, så händer något mitt i.

Ungefär där vi båda är.  Han, har precis gått vidare, försökt få ihop det och hon ville ha barn. Det ville inte han, han har tre. Hon såg det som en rättighet och där rasade det. Om det pratar vi. Det där med rättighet. Eller om det nu är en möjlighet. Skillnanden kan vara hela skillnaden.

Hon åker till annat land och ser till att lösa det för sig. Hon har rätt att bli mamma. Det är nu det blir komplicerat. Eftersom en man aldrig kan hävda rätten att bli pappa. Eller lagen som pratar om jämlikhet och dömer i vårdnadstvister på ett helt annat sätt. Det här är svårt. Många är det som växer upp utan sina fäder. Av många anledningar. Ofta finns det skitstövlar. Men det får inte bli en norm, att det värsta blir regeln för de andra.

Debatten om just det här är infekterad. Det har blivit en ”sanning” att kvinnan är bäst på att ta hand om sina barn. Vem har sagt att det är så? En bra förälder, är en bra förälder oavsett kön.

Jag tänker på min gamla granne, som tog hand om sin son, efter det att mamman drog. Barnet var tre, hon flyttade utomlands och där stod han. Och (hade man lyssnat på Hägglund så skulle barnet i det närmaste nu vara ett psykfall) den lilla killen som jag och min dotter lekt med här på gården är en fantastiskt fin kille. Inte mycket till norm där inte. Och det fungerar.

Jag tänker på släktingen, som varit skild pappa i 20 år. Som gjort allt för att vara närvarande sina barn. Som rädd för att mista rättigheten, inte vågat ta debatten. Som av advokat blev rekommenderad att inte kriga, för han kunde förlora vårdnanden. Det han ville var att få vara med sin dotter varannan vecka. Inte bara varannan helg. Normen sade när hon är liten, är det bäst att dottern är mer med mamman.

Om detta pratar vi den vackraste av påskdagar och det är stora frågor. Som skild pappa brottas jag dagligen med mötet med normerna som deklararer gammalt. Att vi män är på ett visst sätt. Att mamman är på ett annat. För mig blir det tydligare och tydligare att det handlar mer om sociala mönster som vi är vana vid än om genus frågor.
Jag tänker på familjen jag såg i somras, den nyblivna och mannen sprang som en tätting runt mamman. Hon pekade med hela handen och beordrade honom att plocka ihop än den ena dyra barnleksaken efter den andra och när han var klar (på nåder) fick han möjligheten att mata deras barn med en banan. Hon lät honom i kanske fem minuter, men när han var så tafflig på att göra det, tog hon tillbaka ungen med ett rustrande och ögonen i himlen, gud, du kan ju ingenting, sade ögonen.

Jag tänker på syrran som titulerar ångest vid namn ”Herr Ågren”. Hon är feminist. Och ångesten är manlig. Jag raljerar med humor här, men ändå så är jag övertygad om att vi skapar med våra ord och gärningar. Jag ser att det är viktigt att vara medveten om det, att inte göra det omedvetet. Är det genusmedvetet från min sida att itluera ångesten som ”Fru Ågren”?

Det är ofta jag i min roll och uppdrag som coach möter män, som har det tufft med just det här. För det är en utmaning att ta upp längtan till sitt barn. Saknad av kärlek i en relation.Upplevd ensamhet i samvaro med någon annan. Svårigheten att prata, med varandra, inte om varandra.

Min roll var tydlig när vi försökte skaffa barn, med spermiemärken i golvet så jag skulle förstå vart jag skulle gå. Eller frågorna från BVC, när jag kommer och inte mamman. ”Jasså, mamman är sjuk”. Eller när jag var på Södersjukhuset för andra gången samma vecka för små saker som jag var nojig för; mötte en läkare som frågade om ”mamman var på semester”.

Fortfarande tjänar män mer än kvinnnor. Det är ett problem. Fortfarande är kvinnor i större grad hemma med barnen längre än männen. Enligt kamratpostens undersökning går barn till sina pappor om de är ledsna långt efter mor-far föräldrar, vänner och mamman.

Jag vet inte riktigt vad jag ville med dagens debattorienterade inlägg, mer än skriva av mig tror jag. Pappaskapet är någonting som håller på att utvecklas och skapas. Den moderna mannens roll är intressant. Mötet med gammalt och nytt.

Jag märker att det är inte självklart, ens bland kvinnor, när jag säger att ”jag kan inte” för jag ska hämta på dagis. Jag har fått frågan av chefer om jag inte ”har någon kvinna som kan hämta i stället”. Att jag själv vill hämta för det är viktigare för mig, möts med besynnerlig blick, ibland.

Jag lovar. Jag återkommer i ämnet.

Annonser

2 responses to “Det där med pappaskapet

  1. Fint inlägg! Jag förstår att ni som pappor kan känna er utanför många gånger och det krävs mest sannolikt oändligt mkt mer arbete för att vi ska bli mer jämlika. Både män och kvinnor underhåller ojämställdheten varje dag genom små saker, som vi måste tänka till på och ändra. Min bror är nyligen separerad och kämpar allt han har för att få halva vårdnaden och inte heller bara få ha dom varannan helg, om det går igenom får vi se men jag håller tummarna.
    Ha en fortsatt fin påsk!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s