Vi har satt…

…teknik i händerna på våra barn, som vi inte behärskar själva.

Det sade jag 1998 på en föreläsning norröver. Det sade jag efter min lillebrors avskedsbrev till livet som han valde att skriva på Lunarstorm i början av 2000-talet. Det säger jag igen, när jag pratar med vännen i efterdyningarna av tragedin i Enskede. Det är nära för vännen, hennes barn går i skolan bredvid backen där det hände. Alla känner någon och rykten, rädslor, sorgen, smärtan får uttryck. På de sätt som är  tillgängliga. SMS blir en del av bevisningen. Den som häktats för mordet hotas på nätet. I filmer på youtube, i forum på nätet, i kommentarer på bloggar.

Fortfarande efter så många år, skriver vänner till min lillebror, på hans sida. Om saknad, kärlek, längtan. Det borde säga oss någonting.

Efter min lillebrors val, insåg jag att trots att jag visste, så förstod jag mer när jag läste han anteckningar på andras sidor. Bilderna han valt att använda för att visa upp sig och vilka ord han valde. Skulle jag kunnat se innan? Kanske. Kanske inte. Men genom att söka, vilja förstå, lära mig om hans val att kommunicera, ha jag förstått mer. Om vår tid.

Att vi satt teknik i händerna på våra barn, som vi inte behärskar själva.

Vi låter barnen, ensamma, hetsa varandra, förnedra, förkasta, ljuga, skvallra, intrigera, själva på nätet.Vi låter dem glädjas, sörja, hedra. Ensamma.

Vi låter barnen själva, lära sig om kommunikation och konsekvenser på nätet, om identiteter som någon stjäl och använder för att smutskasta tredje person. Vi låter dem vara ensamma i allt det som är möjligt att göra.

Jag märker då jag tar upp frågan, att vi möter det med rädsla. Internet är farligt. SMS kan leda till mord, det läser vi i tidningen. Sant och falskt verkar ibland bara handla om vem som var först.Tekniken är farlig.

Det är fel. Det är inte tekniken som är farlig.

Vansinnet uppstår när vi avstår från att närvara med våra barn, där de är, på forum, chattar, bloggar, msn. När vi skyller vår brist på ansvarstagande på teknikrädsla.

Vi har en skyldighet att lära oss. Att förstå, vad händer med oss bakom en dator. På vilka olika sätt förändras vår kommunikation med varandra? Hur påverkas vårat sätt att tänka, vara, känna, uppleva.

Paradoxen är uppenbar.

När vi förstår vilka de bästa lärarna är, uppstår lösningen.

För det är barnen.

De kan. Vår enda risk är att blotta vår okunskap.

Under hösten planerar jag att ha en halvdags-utbildning som jag kommer att genomföra för föräldrar, som behöver stöd för att närma sig denna utmaning. Om du känner någon som är intresserad av detta uppmuntrar jag dig att höra av dig till mig för mer information. Maila mig på holmberg.alexander@gmail.com.

Läs även Alexander Bard och Jan Söderqvists debattinlägg idag på Aftonbladet.se.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.