Hon är liv

Jag ser henne från långt håll, hon har inte sett mig än. I sin vita jacka, rosa täckbyxor, mässan är på sned. Hon åker kana, det går fort och jag står på håll och ser henne.
Fyller på av liv i mig.

Samtalet från i fredags.
Vännen, en ny vän. Vi skrev tillsammans just nu. En bok, om barns rättigheter. Med skämtsam glimt och vi bollade idéer så sent som förra veckan. Att idén gått till förlag.
Om resan vi skulle göra. Till Mera Peak. Himalaya och vi lärde känna varandra för fyra år sedan. Ganska exakt. I en annan situation. Nära, ohyggligt nära och vi pratade många nätter. Om det som är nu, barn, manligheten, livet, döden.

Så ser hon mig. En hel vecka har gått, hon har varit hos mamma. Nu en vecka med mig och hon visar hur man gör och säger det; ”Så här pappa, gör man, för att åka. Fort”. Så åker hon.

Vi hade en gemensam vän Mikael och jag. Henry, som likväl som Mikael gör sig påmind just nu.
Dygnen för fyra år sedan. Stenen från Aconcaguas topp han hade med sig. Samtalen. Matlagningen. Kvinnligheten. Manligheten. Att våga. Att inte. Hur det uppenbart svåra, kan vara så enkelt och tvärtom.

Hon nästan fäller mig där jag står och hon kommer nedflygande från kullen. Hon skrattar och jag skrattar. Upp i famnen och hon kramar länge. Som om hon visste. Att just nu, var det här precis det mesta jag behövde. Henne, fyraåringen upp i famnen och en lång lång kram, nästan gemensam andning. Fylld av liv.
Jag minns min formulering, när hon kom. Vi delade hennes första andetag.
Tårarna faller på mig, lätt, det är kallt, hon ser inte, känner antagligen. Håller kvar. Dagispersonalen ler. Ovetandes. Eller inte.

Det är fjärde dagen efter samtalet från i fredags. Ilska idag. Tankar om orättvisa och barnen. Stulen tid, som bara rasar ut i ingenting. Ilskan hos mig är gammal. Handlar inte om honom, det är bara egoistiskt. Men den finns där.

Vi läser sagan på kvällen och det är tufft för henne på måndagarna. Skiftet. Bytet. Lojaliteten. Mamma. Pappa. Det flyter ihop för henne och hon testar direkt. Ropar felaktigt efter mamma, kommer på sig att det är pappa och skrattar. Pappa, du är ingen mamma heller.

Senast förra veckan, mailade jag honom. Jag fick snabba korta svar. Det är mycket nu. Vi hann inte ses. Vi skulle ses till veckan. Ilskan finns där i mig. Den är ny, och den är gammal.

– Pappa, jag kan inte sova, säger hon från rummet.
– Kan du inte? Frågar jag.
– Nej, jag vet inte hur man gör pappa.
– Vet du inte?
– Nej pappa. Kom och visa.
Jag går in i hennes rum, lägger mig bredvid. Jag visar. Hon skrattar när jag snarkar, och hon försöker väcka mig, jag snarkar mer. Så lägger hon huvudet på min bröstkorg, suckar, och somnar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s