Modigt imponerar

Ibland är det bra med påminnelser. Som att minnas det där med mod.
Att det är inte det man är bra på, även om det är klättra i berg, eller kasta sig utför branter.
Att våga sig på det man inte kan. Det är något annat.

Jag har många gånger fått höra att jag är modig, för att jag valt annat, än vad det kunnat bli. Jag har haft svårt att liera mig med begreppet. Modig. Framför allt de gånger jag inte haft något val, då är det snarare överlevnad och säg, är det mod?

Det är modigt att göra en middag för 13 personer, när man aldrig lagat mat förut.
Det är modigt att våga säga upp sig från det där trygga jobbet, med fem år kvar till pensionen för man vill något annat i livet.
Det är modigt att be om hjälp, när man aldrig gjort det förut.
Det är modigt att för första gången skriva ner, orden som beskriver känslan av en bortgången pappa.
Det är modigt att försöka igen, på ett annat sätt, även om det gick åt pipan sist.
Det är modigt att trots att man så gärna vill flytta ihop, avstår, för det är viktigt att barnen också ska få hänga med.
Det är modigt att när jag frågar, hur är det? Svara, med eftertanke, om jag undrar av artighet eller om det är av intresse, när jag svarar intresse, berätta det där om livet, som var så svårt att berätta om.
Det är modigt att säga tack men nej tack. Att avstå.
Det är modigt att säga tack, ja gärna. För jag vill, inte för att jag måste.
Bara för att nämna några modiga människor jag mött, i mitt fantastiska yrke de senaste dagarna.

Det är på eftermiddagen och jag och min lilla, har en fikastund med cocosboll och kaffe när jag ser terminskortet ligga på marken. Jag tar upp det och ringer, en kvinna svarar och berättar att det är hennes son, som är med sin pappa. Jag lämnar mitt nummer och ser efter en kort stund senare, hur en pappa längre bort svarar i telefon och vänder sig om. Han får kortet och blir glad. Väldigt glad, undrar om han får bjuda på något som tack och jag säger nej, men vi pratar en artig stund.
Han berättar lite, med ledsna ögon. Att det är inte varannan vecka med sonen. Han frågar om mig, dottern, om det är varannan och jag berättar, hur vi gjort och han nickar. Igen vill han bjuda på något och jag svarar; tack, men gör samma för någon annan, nästa gång. Det är viktigare.
Så lämnar vi varandra. Och det är ett litet ögonblick, och jag är fortfarande fylld av hans ögon nu på kvällen.

Tänk så svårt det faktiskt är att leva ibland. Som en av Ian Curtis bandmedlemmar sade i dokumentären om Joy Division; det handlar om att stå ut med livet. Så enkelt är det. Det är modigt att inse det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s