Category Archives: Pappaskapet

Efterlängtade dagar

Klockan är knappt sju på morgonen och lillan väcker mig. Det är påskafton. Det är sol. Nu vill jag gå ut. Vakna nu pappa!

Morgonkaffe på gården i bara tröja, kaffe och en massa grannar som en efter en kommer ner på gården och pratar. Nya barn har flyttat in och det dröjer inte länge innan de är uppe i träden, hoppar över till gungorna och uttrycket ”som kalvar på grönbete” stämmer.

Äntligen är vintern över.

Ljuset är här.

Solen är här.

Och jag minns sakta varför jag bor kvar i Sverige. Hur otroligt uppskattat det är att få uppleva våren igen, den bästa av tider.

Eller som lillan precis sade; Pappa, det här var en bra påskafton.

Annonser

Påskdags

Det var på dagis, i Uppsala, som jag lärde mig hur man tömmer ett ägg, på ägget så att säga. Så bara skalet är kvar. Jag minns jag tyckte det var kul när fröken blåste och blåste i ägget och ut kom det.

Idag skrattade liten likadant. Knappt har julpyntet åkt ner (ja, glittret runt lampan är kvar, men det är för att det är fint, som hon säger) och nu åker påskpysslet fram. Den gula kycklingen, påskriset, äggen, gula färger, fjädrar.

Vi kunde inte hålla oss. Det blev en målarkväll. Och skrattkväll.

Nu har jag gått med i…

Let´s Talk About It. En ny talarförmedling. Återstår att se om det fungerar. Men de har en intressant vinkel, ambitionen är att lyfta fram de som faktiskt talar OM saker, inte bara återupprepar gamla manus.  http://www.letstalkabout.se/index.php/utbildare.

Va, är det redan april?

Jag gick i ide för ett tag sedan. Jobb-idet och inser att solen har börjat skina och jag läser, att om några dagar, kanske det blir upp till femton grader. Stämmer det? Är det äntligen dags att se snön rinna bort, sanden borstas bort och cykelpumpsfågeln kommer att väcka mig på morgonen?

Jag noterar att andra har varit i någon form av ide, eller grotta kanske det är. Det där om avhandlingen till exempel, som skrivit en avhandling om att vi män är direkt farliga för våra barn. Det händer mycket när man sover och inte är uppmärksam inser! Då kliver massa konstiga saker fram.

Med obehagliga kväljningar, har jag dessutom sett uppdrag granskning och om Bjästaskolan. Det har ingen missat. Jag säger det igen. Vi har satt teknik i händerna på våra barn, som vi inte behärskar själva. Titta på inslaget, kolla noga hur rektorn reagerar när det går upp för henne, att hon inte har koll över huvud taget. Vi har satt teknik i händerna på våra barn, som vi inte ens behärskar själva. Det har jag skrivit massor av gånger. Varit ute och pratat om. Fortfarande, så har vi inte fattat.

Nä, jag tar nog och går i ide igen en stund. Och hoppas det värsta går över därute…

Ägnar några dagar åt Noel och Tindra.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Modigt imponerar

Ibland är det bra med påminnelser. Som att minnas det där med mod.
Att det är inte det man är bra på, även om det är klättra i berg, eller kasta sig utför branter.
Att våga sig på det man inte kan. Det är något annat.

Jag har många gånger fått höra att jag är modig, för att jag valt annat, än vad det kunnat bli. Jag har haft svårt att liera mig med begreppet. Modig. Framför allt de gånger jag inte haft något val, då är det snarare överlevnad och säg, är det mod?

Det är modigt att göra en middag för 13 personer, när man aldrig lagat mat förut.
Det är modigt att våga säga upp sig från det där trygga jobbet, med fem år kvar till pensionen för man vill något annat i livet.
Det är modigt att be om hjälp, när man aldrig gjort det förut.
Det är modigt att för första gången skriva ner, orden som beskriver känslan av en bortgången pappa.
Det är modigt att försöka igen, på ett annat sätt, även om det gick åt pipan sist.
Det är modigt att trots att man så gärna vill flytta ihop, avstår, för det är viktigt att barnen också ska få hänga med.
Det är modigt att när jag frågar, hur är det? Svara, med eftertanke, om jag undrar av artighet eller om det är av intresse, när jag svarar intresse, berätta det där om livet, som var så svårt att berätta om.
Det är modigt att säga tack men nej tack. Att avstå.
Det är modigt att säga tack, ja gärna. För jag vill, inte för att jag måste.
Bara för att nämna några modiga människor jag mött, i mitt fantastiska yrke de senaste dagarna.

Det är på eftermiddagen och jag och min lilla, har en fikastund med cocosboll och kaffe när jag ser terminskortet ligga på marken. Jag tar upp det och ringer, en kvinna svarar och berättar att det är hennes son, som är med sin pappa. Jag lämnar mitt nummer och ser efter en kort stund senare, hur en pappa längre bort svarar i telefon och vänder sig om. Han får kortet och blir glad. Väldigt glad, undrar om han får bjuda på något som tack och jag säger nej, men vi pratar en artig stund.
Han berättar lite, med ledsna ögon. Att det är inte varannan vecka med sonen. Han frågar om mig, dottern, om det är varannan och jag berättar, hur vi gjort och han nickar. Igen vill han bjuda på något och jag svarar; tack, men gör samma för någon annan, nästa gång. Det är viktigare.
Så lämnar vi varandra. Och det är ett litet ögonblick, och jag är fortfarande fylld av hans ögon nu på kvällen.

Tänk så svårt det faktiskt är att leva ibland. Som en av Ian Curtis bandmedlemmar sade i dokumentären om Joy Division; det handlar om att stå ut med livet. Så enkelt är det. Det är modigt att inse det.

Hon är liv

Jag ser henne från långt håll, hon har inte sett mig än. I sin vita jacka, rosa täckbyxor, mässan är på sned. Hon åker kana, det går fort och jag står på håll och ser henne.
Fyller på av liv i mig.

Samtalet från i fredags.
Vännen, en ny vän. Vi skrev tillsammans just nu. En bok, om barns rättigheter. Med skämtsam glimt och vi bollade idéer så sent som förra veckan. Att idén gått till förlag.
Om resan vi skulle göra. Till Mera Peak. Himalaya och vi lärde känna varandra för fyra år sedan. Ganska exakt. I en annan situation. Nära, ohyggligt nära och vi pratade många nätter. Om det som är nu, barn, manligheten, livet, döden.

Så ser hon mig. En hel vecka har gått, hon har varit hos mamma. Nu en vecka med mig och hon visar hur man gör och säger det; ”Så här pappa, gör man, för att åka. Fort”. Så åker hon.

Vi hade en gemensam vän Mikael och jag. Henry, som likväl som Mikael gör sig påmind just nu.
Dygnen för fyra år sedan. Stenen från Aconcaguas topp han hade med sig. Samtalen. Matlagningen. Kvinnligheten. Manligheten. Att våga. Att inte. Hur det uppenbart svåra, kan vara så enkelt och tvärtom.

Hon nästan fäller mig där jag står och hon kommer nedflygande från kullen. Hon skrattar och jag skrattar. Upp i famnen och hon kramar länge. Som om hon visste. Att just nu, var det här precis det mesta jag behövde. Henne, fyraåringen upp i famnen och en lång lång kram, nästan gemensam andning. Fylld av liv.
Jag minns min formulering, när hon kom. Vi delade hennes första andetag.
Tårarna faller på mig, lätt, det är kallt, hon ser inte, känner antagligen. Håller kvar. Dagispersonalen ler. Ovetandes. Eller inte.

Det är fjärde dagen efter samtalet från i fredags. Ilska idag. Tankar om orättvisa och barnen. Stulen tid, som bara rasar ut i ingenting. Ilskan hos mig är gammal. Handlar inte om honom, det är bara egoistiskt. Men den finns där.

Vi läser sagan på kvällen och det är tufft för henne på måndagarna. Skiftet. Bytet. Lojaliteten. Mamma. Pappa. Det flyter ihop för henne och hon testar direkt. Ropar felaktigt efter mamma, kommer på sig att det är pappa och skrattar. Pappa, du är ingen mamma heller.

Senast förra veckan, mailade jag honom. Jag fick snabba korta svar. Det är mycket nu. Vi hann inte ses. Vi skulle ses till veckan. Ilskan finns där i mig. Den är ny, och den är gammal.

– Pappa, jag kan inte sova, säger hon från rummet.
– Kan du inte? Frågar jag.
– Nej, jag vet inte hur man gör pappa.
– Vet du inte?
– Nej pappa. Kom och visa.
Jag går in i hennes rum, lägger mig bredvid. Jag visar. Hon skrattar när jag snarkar, och hon försöker väcka mig, jag snarkar mer. Så lägger hon huvudet på min bröstkorg, suckar, och somnar.